Hello!

Idag träffade vi Helena (en klasskamrat) över en fika, som har varit på samma projekt som vi planerar att åka på. Vi bestämde att ses så att vi kan ställa lite frågor och höra hur det hade varit. Vi fick veta väldigt mycket..och det gjorde det hela lite snurrigt. Informationen vi fick var väldigt givande, men vi blev otroligt fundersamma över det hela. Hon berättade att hon bodde hos en kvinna som var hennes värdmamma, kvinnan hade inte varit otrevlig men samtidigt inte visat att hon var så glad över att ha henne där, hon hade träffat en massa andra volontärer från världen över, och fick uppleva hur det var att bo i ett fattigt land. Hon upplevde Ghana som väldigt segt och det hände inte så mycket. Allting fungerande långsamt och organisationen på plats var lika så. Hennes jobb var att informera om sjukdomen i skolorna och i olika familjer och konstigt nog blev hon tillsagd att säga till människorna hon pratat med att inte gå runt och säga att de var drabbade. Detta är alltså ett stort samhällsproblem och man pratar helst inte öppet om det, då blir man istället utfryst och utpekad. Det som är ett stort bekymmer är att om de människorna ska sättas i en annan kategori och inte bli respekterad hur ska vi då som volontärer vara med och motverka spridningen när det uppmuntras att man ska vara tyst om det? Som volontärer ska vi direkt besöka de drabbade, kolla att de tagit sin medicin, prata lite och ge dessa människor personligt stöd. Är det verkligen rätt sätt och jobba för att motverka spridningen? Istället bör man väl vända sig till den resterande befolkningen, ge de all information och försöka få fram att de här människorna INTE bör frysas ut. Det ligger såpass djupt i landets politik och människornas rädsla och okunskap och tyvärr känns det inte helt rätt att hjälpa till på det här sättet. Självklart förväntar vi oss inte att vi ska förändra världen eller förändra landet, vi är bara ute efter att hjälpa forskningen genom finansieringen och kanske ett fåtal individer. Ja ni märker..mycket snurrar runt. Vi funderar på att byta organisation med, men i sånt fall är det att vända sig till t.ex röda korset som verkligen gör nytta, samtidigt är en utav oss inte myndig än och vi är inte såpass erfarna att vi är redo att åka på något sådant- ett mindre projekt med en mindre organisation känns mer rätt i sammanhanget. Sen så vill man inte komma dit med sin västerländska syn och med så mycket åsikter och påpeka att de gör fel! För det kan vi inte påstå. Det kanske är tillräckligt ur deras synvinkel, men för att göra skillnad bör de väl ta till mer drastiska åtgärder och inte dölja det här. Vi ska spåna vidare på det här och förresten har vi kommit i kontakt med Nerikes Allehanda men ännu är ingenting fastställt. Utöver de djupa diskussionerna tyckte Helena att Ghana var ett väldigt välkomnande land och i slutändan kändes det bra- hon fick en lärare att inte slå en elev en dag och lärde sig mycket, hon känner att nu vågar hon resa dit på egen hand, utan en organisation och hjälpa till.

Bild 1: Emelie

Bild 2: Helena

Bild 3: Helin & Emelie väldigt fundersamma haha ;)