Måste skriva av mig lite blev för mycket känslor när jag tittade igenom bilderna från Ghana. Måste berätta om lilla 12 åriga Prince. Prince var en utav barnen på Childrens home of Hope som jag och Emelie jobbade på i december. Hans utstrålning och fina ögon var något man snabbt lade märke till. Prince gick upp varje morgon bäddade sin säng finare än vad jag gör, väckte sin lillebror för att ta honom till toaletten, hjälpte honom att borsta tänderna med tandborstar de hade fått från andra volontärer, vilket de flesta barnen struntade i. Han hjälpte husmamman med tvätten, vek de och bar de till de andra barnen. Vad vi annars lade märke till var att Prince ALLTID höll sig nära sin lillebror Jeff. Skyddade honom och lät ingen göra honom illa. Det visste de andra barnen och de vågade oftast inte vara taskiga mott Jeff för att de visste att Prince skulle lägga sig i. Prince var aldrig otrevlig men såg alltid så olycklig ut, även om han log var hans ögon alltid så sorgsna. En dag kom vi till barnhemmet och jag såg hur Christopher grät och höll händerna på huvudet. Vi sprang fram och frågade vad som hade hänt och han sa att Prince hade slagit hans huvud mot sängkanten. Vi chockades av Prince aggressiva beteende och ville prata med honom. Men han hade sprungit bort så vi gick tillbaka hem, hämtade ombyte och bestämde oss för att sova på barnhemmet över natten eftersom att barnen bråkade. När vi kom tillbaka satt Prince på sängen och de andra barnen spelade spel på golvet. Jag satte mig bredvid Prince och frågade honom varför han hade gjort så. Jag fick inte mycket till svar utan upptäckte att Prince grät. Jag tog upp honom och gick ut med honom och den lilla killen bara grät i min famn. Jag kände mig så värdelös och försökte verkligen få ur honom varför han grät. Tillslut berättade han att de andra killarna hade bråkat med Jeff över en leksaksbil och Prince hade försökt ta tillbaka den. När husmamman hade upptäckt att killarna bråkade hade hon tagit fram en smal pinne som hon slog endel barn med och slagit Prince på händerna. Jag bad om att få kolla på hans händer men Prince vägrade visa mig. Jag satt ute med honom ett tag och gav honom råd om att försöka prata med Christopher nästa gång, ta ut honom och be honom sluta vara taskig istället för slåss. I slutändan handlade det om att han försvarade sin 9 åriga bror och jag såg till att han bad om ursäkt. Sista kvällen satte jag på Prince mina röda converse och de passade perfekt, medans de andra barnen hoppade av lycka och tackade för sina presenter kollade Prince mig rakt in i ögonen och sa God bless you. Då rann tårarna...När vi samma kväll skulle bege oss mott flygplatsen upptäckte vi att Prince stod bakom en säng och grät hysteriskt, jag kände mig som en så otroligt dålig människa som orsakade att det här barnet grät för att vi skulle åka. Jag höll om honom, sa att vi en dag skulle ses igen, uppmuntra honom till att fortsätta stötta sin bror som egentligen är en förälders jobb och önska honom all lycka i världen. 

Det som är det hemska med det här är att Prince och Jeff är två små änglar som lider av HIV. Båda två föddes med det och de kommer leva med det resten av sin liv. Jeff som är 9 har tyvärr ett sämre tillstånd då viruset har slagit upp mot hjärnan och han tror att han är 2 år gammal. Varje dag var en utmaning för oss men det var så skönt att se att tackvare volontärer och hjälp från omvärlden hade de här barnen och 3 till på barnhemmet tillgång till bromsmedicin. 

Underbara små barn en dag ses vi igen.♥